Om mig

Mitt foto
En biker är jag visst det med den betydelsen att jag gillar att susa fram på vägarna om somrarna med solen i ryggen, doften av koskit i näsan och dånet av motorn och vinden i öronen, med eller utan särskilt mål för resan. Men jag är också mamma till två små underbara flickor, sambo med en ståtlig karl och matte till två lurviga katter. Här skriver jag vad helst som faller mej in bara för att jag tycker om att skriva.

söndag 26 augusti 2012

Det värsta med att va människa

Kan det vara så? Det "värsta" med att vara människa är samtidigt det "bästa". Jag tänker på hur känslomässigt utlämnad man är till andra människor. Vem som helst har makten att göra mej otroligt glad eller helt förkrossad och ju närmare man står dessa människor ju större blir makten.
Det är så enkelt, några väl valda ord, en handling och man trippar som på moln eller faller handlöst mot avgrunden.
Skrämmande, hur man än värjer sej så kan man inte skydda sej mot sina egna känslor...

Något fick mej att sakna min far extra mycket idag.
Det gör ont fortfarande tolv år efter att han gick bort, något gnager mitt samvete.
Varannan helg bodde jag hos min far från det att jag var åtta år. Jag älskade honom! Det bästa på pappahelgerna var morgnarna, när bara jag och pappa var vakna, vi satt i köket och käkade långfrukost, han berättade anekdoter ur sitt liv, den ena tokigare än den andra. Oj vad jag njöt av de stunderna!
Men så kom dagen då det skar sej. Känns så himla löjligt såhär i efterhand. Jag var en teaterapa, älskade att klä ut mej, jag rotade alltid i min mors garderob efter nya roliga eller fina utstyrslar. Det gjorde jag även hos min far, i hans frus och hennes dotters garderober. Hur kul som helst! Men så blev jag då anklagad för att ha stulit deras kläder och detta framfördes av min far. Känslan av skam, besvikelse, och vrede sköljde över mej och jag bestämde mej där och då i min tonårstrots att minsann aldrig åka tillbaka dit igen.
Det gjorde jag ändå som tur var, men det dröjde länge och något var stukat.
Sen blev jag stor, flyttade hemifrån och hade fullt upp med mitt.
Hälsade såklart på ibland och att pappa fick cancer det visste jag. Men det pratades inte särskilt mycket om det. Han var sjuk och skulle snart bli frisk igen var den allmänna uppfattningen. Eller var det bara jag som trodde det?
Därför var chocken total när de ringde mej på jobbet från sjukhuset och meddelade att det var bäst att komma dit om jag ville se min far i livet en sista gång.
Det var fruktansvärt! Väggarna i rummet kom närmare, golvet flöt, kundernas röster ekade någonstans långt borta (jag jobbade på bensinstation då). Jag fick självklart sluta direkt och min dåvarande sambo körde mej till sjukhuset där en läkare, sköterska, kurator eller vad det nu var förklarade läget.
Jag grät, fortfarande i djup chock gick jag in till en helt nerdrogad pappa, kysste honom på pannan, sa "jag älskar dej, jag kommer sakna dej". Han kunde inte svara och jag kände inte igen mannen som låg där. Jag orkade inte vara kvar. Det var sista dagen i hans liv och jag hade dagarna innan fyllt tjugo men jag kände mej som tio igen. Minnet har etsat sej fast på min näthinna.

Det som gnager mej fortfarande tolv år senare är, visste han att jag älskade honom? Hörde han mej när jag sa det? Trodde han mej? Hu ledsen blev han när jag vägrade bo hos honom en period? Varför sa jag aldrig förlåt? Varför pratade vi aldrig om känslor?

Man formas hela livet av olika händelser, just den här händelsen har kanske gjort mej mer ödmjuk, jag vill gärna använda den där makten jag har att påverka andra människor till att göra dem glada, ibland blir det tokigt men jag menar väl.
Den har absolut gjort mej livrädd för att lämna saker ouppklarade, hur jobbigt det än må vara att klara upp det så härdar man ut.

1 kommentar: