Om mig

Mitt foto
En biker är jag visst det med den betydelsen att jag gillar att susa fram på vägarna om somrarna med solen i ryggen, doften av koskit i näsan och dånet av motorn och vinden i öronen, med eller utan särskilt mål för resan. Men jag är också mamma till två små underbara flickor, sambo med en ståtlig karl och matte till två lurviga katter. Här skriver jag vad helst som faller mej in bara för att jag tycker om att skriva.

fredag 31 augusti 2012

"Dä va en så´n môra"

Det förklarar allt på förskolan. Det förklarar varför vi är sena, varför allt (stövlar, regnkläder, finskor, gosedjur, ryggsäcken...) ligger nertryckt i en kasse, det förklarar också varför de andra barnen, om de kikar ut, kan se hur trollet inte får på sej dagens outfit förrän precis innan hon hoppar ur bilen, det förklarar varför mamma inte har kammat håret, ja det täcker in det mesta.
Dä va en så´n môra idag, men om jag tänker efter så var den ganska lik de flesta andra morgnar :-)

måndag 27 augusti 2012

Skattens väktare

Den kan vara svart, röd eller brun, lömsk som få, hullingförsedda käftar som med lätthet borrar sej in i huden, efter att den bedövat dej förstås så du inte anar oråd. Den får ditt blod att flöda utan att koagulera och med sin saliv gjuter den sej fast som i cement. Det är skogens väktare, guldets väktare.
Jag tampades med två stycken sådana vilda bestar idag för att komma åt lite kantareller. Har jag tur räcker det till lite festliga varma smörgåsar imorgon kväll.
Hoppas trollet är nöjd med sin modiga krigare till mor, vid middagen såg hon mej utkämpa slaget mot de illvilliga getingarna (som också ville kalasa på vår middag) och nu ikväll när jag överlistade de lömska fästingarna som hängde med i kläderna. Torktumlaren är bästa vapnet har jag hört :-)


söndag 26 augusti 2012

Det värsta med att va människa

Kan det vara så? Det "värsta" med att vara människa är samtidigt det "bästa". Jag tänker på hur känslomässigt utlämnad man är till andra människor. Vem som helst har makten att göra mej otroligt glad eller helt förkrossad och ju närmare man står dessa människor ju större blir makten.
Det är så enkelt, några väl valda ord, en handling och man trippar som på moln eller faller handlöst mot avgrunden.
Skrämmande, hur man än värjer sej så kan man inte skydda sej mot sina egna känslor...

Något fick mej att sakna min far extra mycket idag.
Det gör ont fortfarande tolv år efter att han gick bort, något gnager mitt samvete.
Varannan helg bodde jag hos min far från det att jag var åtta år. Jag älskade honom! Det bästa på pappahelgerna var morgnarna, när bara jag och pappa var vakna, vi satt i köket och käkade långfrukost, han berättade anekdoter ur sitt liv, den ena tokigare än den andra. Oj vad jag njöt av de stunderna!
Men så kom dagen då det skar sej. Känns så himla löjligt såhär i efterhand. Jag var en teaterapa, älskade att klä ut mej, jag rotade alltid i min mors garderob efter nya roliga eller fina utstyrslar. Det gjorde jag även hos min far, i hans frus och hennes dotters garderober. Hur kul som helst! Men så blev jag då anklagad för att ha stulit deras kläder och detta framfördes av min far. Känslan av skam, besvikelse, och vrede sköljde över mej och jag bestämde mej där och då i min tonårstrots att minsann aldrig åka tillbaka dit igen.
Det gjorde jag ändå som tur var, men det dröjde länge och något var stukat.
Sen blev jag stor, flyttade hemifrån och hade fullt upp med mitt.
Hälsade såklart på ibland och att pappa fick cancer det visste jag. Men det pratades inte särskilt mycket om det. Han var sjuk och skulle snart bli frisk igen var den allmänna uppfattningen. Eller var det bara jag som trodde det?
Därför var chocken total när de ringde mej på jobbet från sjukhuset och meddelade att det var bäst att komma dit om jag ville se min far i livet en sista gång.
Det var fruktansvärt! Väggarna i rummet kom närmare, golvet flöt, kundernas röster ekade någonstans långt borta (jag jobbade på bensinstation då). Jag fick självklart sluta direkt och min dåvarande sambo körde mej till sjukhuset där en läkare, sköterska, kurator eller vad det nu var förklarade läget.
Jag grät, fortfarande i djup chock gick jag in till en helt nerdrogad pappa, kysste honom på pannan, sa "jag älskar dej, jag kommer sakna dej". Han kunde inte svara och jag kände inte igen mannen som låg där. Jag orkade inte vara kvar. Det var sista dagen i hans liv och jag hade dagarna innan fyllt tjugo men jag kände mej som tio igen. Minnet har etsat sej fast på min näthinna.

Det som gnager mej fortfarande tolv år senare är, visste han att jag älskade honom? Hörde han mej när jag sa det? Trodde han mej? Hu ledsen blev han när jag vägrade bo hos honom en period? Varför sa jag aldrig förlåt? Varför pratade vi aldrig om känslor?

Man formas hela livet av olika händelser, just den här händelsen har kanske gjort mej mer ödmjuk, jag vill gärna använda den där makten jag har att påverka andra människor till att göra dem glada, ibland blir det tokigt men jag menar väl.
Den har absolut gjort mej livrädd för att lämna saker ouppklarade, hur jobbigt det än må vara att klara upp det så härdar man ut.

lördag 25 augusti 2012

Det är något speciellt...

...med marten! Vet inte vad men något är det som gör att jag absolut måste åka på så många som möjligt på hösten.
Nysäter var först ut och som traditionen bjuder (i alla fall min) så regnade det, det bara är så att man ska bli blöt i Nysäter. Vädret till trots så var det ändå trevligt, jag gjorde några fynd, vännen J gjorde några fynd, V fick en bil och lilla M fick en ko :-) Alla nöjda och glada. Och bara vi kom hem igen så kunde vi vara ute och leka i solen, för bara för att man har regn som tradition på marten så behöver det ju inte regna när man kommit därifrån.

onsdag 22 augusti 2012

Slutfikat

Ja nu får det va nog med fika för ett tag. För vari ligger logiken när drömmen om en försvinnande degklump runt midjan är så stark, att man till slut jagar sej själv uppför backen under joggingrundan, tills en smak av blod framträder i munnen och benen är mjuka och ostyriga som gelé, när samma dröm ändå är så klen att man timmarna innan proppade i sej bullar till fikat?
Hjärnan är ju inte inkopplad alls här :-)
Och varför gäller mina strikta lördagsgodisregler bara trollet och inte mej?
Jag får göra som Pippi Långstrump och säga till mej på skarpen!

söndag 19 augusti 2012

Grand finale!

En ljuvlig semester har nått sitt slut, till trollets stora lycka avslutade vi den på Tusenfryd. Min stora lycka också för den delen, uttrycket hos min lilla tjej var obetalbart då hon susade fram i Flygplanen som var hennes absoluta favorit, sprudlande glädje, så är jag dessutom själv barnsligt förtjust i nöjesparker :-) Trollet tordes följa med på en svalkande tur i Timmerstocken, trots att hon tyckte att sista backen ner i vattnet var lite läskig så gillade hon den. Loopen däremot fick jag åka själv :-)

Även om jag nu gärna hade sett att semestern sträckte sej över några veckor till så återgår jag till vardagen imorgon med ett leende på läpparna och med massvis av härliga stunder i färskt minne.
Och sommaren är ju inte slut än...




tisdag 14 augusti 2012

Kanoners!

En riktig toppentripp blev det. Jag har avnjutit Winnerbäcks musik i Sofieros slottspark, jag har snurrat runt Turning Torso i Malmö, kört över bron till Danmark, knallat på Ströget, jag har turat som en äkta Helsingborgare, surat, sådär som man bara kan göra när man har någon annan att skylla små planeringsmissar på, skrattat, sådär som man bara gör i härligt sällskap, beundrat vackra solnedgångar, käkat glass på Tylösand bland alla strandglassare, badat vid Skrea strand där det kändes mer okej att komma i bikini och mc-stövlar...
Kanoners var det och än är det inte slut på semestern.


onsdag 8 augusti 2012

Tomt!

Lämnat kissarna på pensionat och trollet hos pappan... Åh va tomt det känns! Hallå, ekar det här inne nu eller?
Får dra igång lite musik, starta tv:n och börja packa, imorgon bär det iväg på lite mc-semester.
Trollet hjälpte mej förbereda cykeln :-)


Vansinnesutbrott

Ja det kommer en rejäl urladdning lite då och då, nu pratar jag om trollet. Får väl ett och annat stollryck jag med men inte i samma klass som hennes utbrott. Men jag förstår att det måste kännas skönt efteråt när man fått ur sej allt det där :-)
Idag var det tvätten som var den utlösande faktorn. Kom utifrån och skulle in, jag vek av ner mot tvättstugan istället för upp mot lägenheten. Det passade sej absolut inte och hon började gapa. Försökte som vanligt att resonera med henne men insåg att det var ingen idé så jag fortsatte mot tvättstugan. Tillslut kom hon efter och fick se att jag tagit ur HENNES kläder ur tvättmaskinen och då minsann hade hon fått nog!
Lägg in mina kläder i tvättmaskinen! Vrålade hon så jag trodde huset skulle rasa. Lite svårt att veta vad man ska göra i sådana lägen... Men som sagt, resonera var ingen idé. Bara att skynda sej göra klart och sen gå upp till lägenheten med en totalt vansinnig vrålande trollunge hängandes i kläderna. Och bara vi kom upp så dröjde det inte länge innan hon lugnat sej såpass att det gick att prata med henne igen. Lite kramar på det så var allt frid och fröjd igen. Och jag inbillar mej att hon kände sej lätt och fräsch inombords efter den urladdningen, som luften efter ett åskoväder :-)
Så nu dröjer det väl en stund igen innan nästa urladdning men kommer det gör den med all säkerhet.
Och får jag välja på rasande känsloutbrott och instängda känslor så väljer jag utan tvekan utbrotten.

onsdag 1 augusti 2012

Action!

Två glada soldyrkare finner en plats i lä på en ö i för dagen blåsiga Vänern och slår sej till ro.
Fram på eftermiddagen blir de hungriga och tänder därför grillen. I samma stund som korven läggs på får soldyrkare 1 se att båten beter sej lite konstigt och skyndar sej dit för att kontrollera.
Det visar sej att ankaret släppt och båten ligger och slår mot berget så Sd1 försöker dra i ankaret för att spänna upp igen. Men det vill sej inte, till slut står Sd1 med ankaret i handen och får då kalla på förstärkning. Sd2 kommer till undsättning.
De kastar loss och kör ut en bit för att slänga i ankaret igen och lägga till på nytt.
Detta blev besvärligt, vinden hade bytt riktning sedan de kom och blåste nu med friska tag.
Medan de cirklar där för att försöka komma på rätt kurs mot berget, smått stressade av att vinden bråkar så och  korven ligger ju på grillen, så får de se en fiskmås som dyker mot korven! Detta ökar på stressen ytterligare, de är ju så hungriga! Förbannade på måsen som hovrar över grillen kommer de äntligen på rätt kurs mot berget igen, Sd1 är djupt koncentrerad på körningen och ropar ut order till Sd2:
-Kasta ankar! Skynda dej fram och ta emot oss!
Sd2 kastar ankar, skyndar sej fram i fören, gör sej redo för att hoppa iland, hoppar och... fastnar med foten i relingen, dyker framåt och försvinner!
Sd1 blir iskall, ser inte Sd2 någonstans, ropar:
-Hur går det?
Sd2 känner efter, får se sin ena sko flyta förbi och svarar därför klagande:
-Det går inte bra!
Sd1 blir ändå lättad av svaret och strax därefter kravlar Sd2 upp på land och brister ut i skratt.
Skon fångas in med båtshaken, de förtöjer båten och skyndar sej sedan till grillen.
Till bådas förtjusning har måsen inte lyckats ta en enda korv så de dukar upp till festmåltid med aningens kolsvarta korvar (på ena sidan) och fortsätter njuta av dagen.

Hmm, känns nästan som ett manus till en snabbspelad svartvit stumfilm :-)